Undrar varför det är jobbigt att öppna appen.. Skriva mina rader? Kanske är det för att sanningen kommer i ansiktet, hur man mår egentligen? Man funderar djupare om man nu kan det vill säga.

3 månader till blev det med sjukskrivningen och nya prover. Hon skrattade bara åt mig när jag sa att det känns som om jag vill börja jobba.. Och ja jag kanske borde skratta åt mig själv?
Mannen i mitt liv va med och hörde och kanske förstår han lite mer nu, förstår det jag inte kan sätta ord på.
Jag ska inte ens städa hela lägenheten tyckte hon, utan dela upp det i moment.

Det känns som om man tappat bort sig.
För några år sedan körde jag på ända in i kaklet. Utan att tänka.
Jag nedvärderade mig själv såpass att jag inte ens ville kolla mig i spegeln.
Jag gjorde saker för prestationens skull, för att bli någon, för att hitta mig själv
När jag for runt på Sveriges banor, full sponsrad med det bästa stödet, kunde jag inte mer än kräkas ta på mig hjälmen och tänka okej nu skrattar alla åt mig.
När de i själva verket va där för att stötta och heja på en av Sveriges första racingtjejer
sorgligt men sant

Det kryper i mig hela tiden.. Sovit för att få det att försvinna.. Allt det lilla blir jätte stort, men det tar väl tid. Det kanske ska vara såhär just nu.
När man känner att man har mer ork och glädje så tar tankarna över och allt blir jobbigt.. Idag står på schemat att orka till Ica och handla.. Yissses jag är 25 men det känns som om jag ska bestiga något berg eller som att jag ska på min största jobb intervju.. Jag ska handla på Ica...
Vad blir det egentligen av det här?

Ibland funderar jag om man träffat människor i sin omgivning i något annat liv om det nu funnits något. Ibland klickar det bara och det är som att man alltid känt varandra. En enda blick säger mer än tusen ord.
Jag är förälskad och han ser mig som den jag är även när jag är nere, sover hela dagarna, kan inte följa med in på biltema för ångesten är för jobbig.

Han älskar mig fast jag tagit en burk med piller, fast jag tuppade av med hjärtstopp, han finns där oavsett. Han hjälper mig reda ut spökena i huvudet
Får mig att se på saker annorlunda. Den stora frågan är ju när man ska se och inse saker själv, när man ska se det andra ser i sig själv. När man ska börja acceptera och älska sig själv. Jag är så tacksam för alla fina människor runt om mig, allas ord och stöttning. Men jag måste hitta vägen ur detta krig själv, jag måste hitta stigen till ett fungerande liv hur krokig och jävligt den än må vara. Nu har jag nått botten, sträckt ut handen efter hjälp..
Hjälp av att hjälpa mig själv först och främst. Det är liksom nog nu.

Att vara driven på ont och gott..
Min envishet och mitt driv har tagit mig långt. Både kunskap och motgångar.
Medgångar.

Men som gunde sa när vet man om det är drivet eller lathet? När vet man när man ska säga stop? När kroppen skriker när tankarna tar över och man ändå.biter ihop. För det är så man gör. Ingen minns en fegis. Men minns jag mig själv?

Några dagar sedan jag skrev. Har inte kännt för det riktigt. Har haft några bra dagar.. Igår så gick jag på stan själv vilket var skönt o vara bland folk för en gångs skull.. Men idag är jag sten död, vaknar på nätterna med hjärtklappning och stel som.en pinne. Är nog så att medicinen som håller.på att trappas ner ger biverkningar..

Så idag blir jag mjukis bunden ska kika på tv och försöka göra det bästa av dagen.. Kanske ett värdelöst inlägg men skönt att skriva lite :)

Efter många år av ett känslomässigt krig mot mig själv har jag nu fått svar. Anna du har panik ångest samt depression.. Va?! Jaha, nej men jag är 25, egen företagare, tränar, mycket vänner.. Panik ångest ?! Så det är därför hjärtat slår i 10000 slag, därför jag tappar koncentrationen, därför jag vaknar och får ingen luft.. Sover bort dagarna och funderar är det såhär det ska vara? Men va? Man försöker förklara för omgivningen, men ingen förstår. Därför är det bättre och bita ihop och köra på. För vadå 25 och i kroppen och mentalt som 70?.. Jag är ju den spralliga som alltid orkar med allt, som tagit mig igenom det mesta. Skulle jag sitta här med 3 olika mediciner, hjärtrusning och som ett lock på livet som ingen kan förstå eller hjälpa mig lyfta på?.. Kanske är det egoistiskt att skriva så? Jag vet inte, Inte mer än att jag vill inte vara 25 och heltidsjukriven, kämpa för att orka stå i kön på Ica, kämpa för att välja vilka jävla strumpor jag ska ta på mig.
Kämpa för att över huvudtaget orka med mig själv, när man samtidigt känner att jag har så mycket att ge. För visst är det inte så, det är lättare att ge till andra än sig själv?..

Jaha, så var bloggen man funderat på ett långt tag skapad.. Känns ju lite konstigt kanske, då man blir bara ytterligare i blogg i världen. En människa som skriver om sina dagar. Ett rop på uppmärksamhet ? Ett rop på hallå det inte mina närmsta ser eller hör kanske ni förstår? Kanske att det finns någon som vet eller känner "vafan det där är ju jag, precis jag".